Regn

Jag heter Sebastian. Det är 1986 och jag har precis fyllt femton. Jag ligger på sängen och tittar på Samantha Fox. Hon tittar ner på mig från en affisch som jag köpte. Jag köpte den eftersom alla andra killar i skolan också har gjort det. Det blir mindre tjat då. Hennes låtar är bra, men jag fattar inte varför alla tycker att hon är sexig. Bara för att hon har stora bröst? När jag ser dem tänker jag mer på pappas mjölkkor ute i lagården. Han är jätteorolig för dem efter att vi såg på nyheterna häromdagen. De intervjuade svenska jägare som grävde ner älgar som de hade skjutit. Älgarna hade blivit förgiftade av strålningen från Sovjet. Nu är pappa rädd för att våra djur måste slaktas och att han inte kommer att få några pengar för dem. Jag frågade honom varför allt hemskt sker nu. Raketen som sprängdes, Palme som mördades och nu den där kärnkraftsolyckan.

”Det är inte meningen att sådana som vi ska förstå varför”, sade han. ”Det får de göra, de som kan. Vi andra, vi jobbar på.”

Jag vill fråga honom igen om mamma, men har slutat med det. Varje gång jag har gjort det blir han arg. Påstår att hon inte älskar oss längre. I två år har mamma varit borta nu. Två år, fyra månader och nio dagar. Undrar om regnet är farligt där hon bor? Jag har försökt ringa henne, men vet inte till vilket nummer. Pappa säger att han inte har det. Tänk om hon dör av regnet?

Samantha Fox ler på affischen, men ser ändå ledsen ut. Det är något i hennes ögon som får mig att tro att hon känner sig ensam. Hon tittar på mig med nästan undrande ögon, som om hon försöker förstå något. Kanske tänker hon också på någon, precis som jag tänker på mamma. Eller så undrar hon varför alla är så intresserade av hennes bröst. När pappa såg att jag hade satt upp affischen på väggen, fick han en belåten min. Han strök med handen över Samanthas byst.

”De där kommer få dig att sova gott.”

Idag ska pappa skjutsa in mig till Skara. Jag ska på tonårsdisko på fritidsgården Drysan tillsammans med Fredrik. Pappa stannar kvar i stan och går på dans i Folkets park under tiden. Jag tror att han försöker hitta någon ny efter mamma. Han behöver väl hjälp här på gården. Men om han hittar någon får hon flytta när mamma kommer hem.

Pappa ska släppa av mig hemma hos Fredrik, och sen går vi till diskot tillsammans. Jag vill också bo inne i stan. Gatorna har asfalt och från Fredriks hus kan man gå till Norlanders Radio och TV på bara en kvart och hyra film. När jag sov över hos honom sist hade vi videokväll. Vi såg Flashdance och Skräcknatten och Fredriks mamma hjälpte oss att poppa popcorn i deras nya mikrovågsugn. Allt är bättre i stan.

Pappa verkar vara på festhumör och har till och med kavaj på sig. Jag har på mig mina nya Matinique-kläder och stylat håret med mousse. Precis som sångaren i Alphaville. Pappa spelar musik innan vi ska åka och vill att vi dansar Fågeldansen ihop, men det vill jag inte. Så han dansar själv framför skivspelaren. I ena handen håller han en ölburk och i den andra en cigarett. Dansar och skrattar. Ölet skvimpar ut ur burken när han flaxar med armarna. Han dansar ända tills singeln tar slut. När han ser att jag har ställt fram bröllopsfotot på honom och mamma i bokhyllan, stannar han till. Utan ett ord tar han fotot och lägger tillbaka det i lådan där jag hade hittat det. Sedan stänger han av stereon. Suset från högtalarna tystnar.

”Kom nu, unge, så åker vi in och dansar”, säger han. ”Och letar upp oss några fruntimmer.” Han ser frågande på mig. ”För det vill du väl ha dig ett? Med pattar som Samantha?”

Jag svarar inte utan går ut i hallen. Där tittar jag mig i spegeln en sista gång innan vi lämnar huset. När vi kommer ut märker jag att det har börjat regna. Pappa blickar upp mot himlen och sedan mot hagen där korna går och betar.

”Tänk om det är sant? Det de säger om regnet?”

”Vaddå?” frågar jag.

”Tänk om det dödar dem?”

Pappa ser orolig ut. Han kränger av sig kavajen och springer bort till hagen. Han har dansskorna på sig, så han försöker undvika att trampa i de värsta lerpölarna. Efter att ha jagat korna en stund lyckas han till sist få in dem i ladugården. När han stänger dörren ser han lugn ut.

”Nu kan det få regna så mycket det vill.”

Han torkar sitt våta ansikte med skjortärmen och rättar till slipsen. Regnet har ökat och får de gula löven på marken att se blanka ut. Jag springer bort mot bilen och försöker skydda håret med ena handen. Att regnet kunde vara farligt för kossorna hade jag inte tänkt på. Men så minns jag de där jägarna igen och skäms över att jag stått kvar under farstutrappans tak medan pappa fick ta in djuren själv. Jag hade mest tänkt att min frisyr måste hålla, i alla fall hem till Fredrik. Innan vi sätter oss i bilen drar jag fingrarna över texten 900 turbo som sitter på den grå bakluckan. Pappa köpte den här bilen när mamma försvann. Hon tog den förra när hon flyttade.

Fredrik öppnar dörren till huset de bor i och jag noterar att vi har nästan samma frisyr. Han gillar också Alphaville. När han ser vad jag har på mig nickar han.

”Snyggt! Matinique?”

”Ja.” Jag sträcker på mig, glad att han kände igen klädmärket. ”Köpte dem i Lidköping.”

Vi går upp på hans rum. På hans väggar finns ingen Samantha Fox. Men Alphaville sitter ovanför sängen och en annan poster på en grupp jag aldrig sett. De ser väldigt annorlunda ut. Stora hår och massor av smink. Sångaren har en glittrig ögonlapp över sitt ena öga. Som en häftig diskopirat.

”Vilka är de?” frågar jag och pekar på postern.

”Dead or Alive heter dom. De har gjort världens bästa låt!”

Fredriks röst är uppspelt och han går bort till bokhyllan och plockar fram en singel. Han tar ut skivan ur fodralet och räcker omslaget till mig medan han lägger vinylen på skivspelaren. Det knastrar till när nålen träffar skivan och låten börjar. Musiken som strömmar ut ur högtalarna låter som något jag aldrig hört förut och jag känner att jag får gåshud av den. Jag tittar på omslaget och kan inte få ihop hur den sminkade mannen på bilden kan låta så manlig och självsäker.

”Vilken häftig sångare”, säger jag och ler mot Fredrik.

”Jag vet! Alltså, han sjunger jättebra. Och det går verkligen att dansa till också.”

”Ja. Hoppas de spelar den på diskot.”

När låten tar slut flyttar Fredrik stiftet till början och låten börjar om. Vi sitter sida vid sida på hans säng och bara lyssnar. Ingen säger något. Jag håller nästan andan, så bra är det. Innan refrängen kommer sjunger de: Open up your loving arms, Watch out here I come.

Så självsäkert, tänker jag. Här kommer jag. Bara så där! Det finns ingen tvekan i sångarens röst. Ingen rädsla eller oro. Återigen tittar jag på omslaget och kommer på mig själv med att rätta till min lugg.

”Du ser bra ut. Det är säkert”, säger Fredrik när han ser att jag rättar till håret.

”Tack. Jag har haft i hårmousse. Det ser inte för mycket ut?”

Fredrik lyfter handen och känner försiktigt på min lugg.

”Nej. Det är precis lagom. Inte som med hårspray. Mousse är det bästa man kan ha. Jag kommer alltid att ha mousse i håret.”

”Ska vi lyssna på låten en gång till, innan vi går bort till Drysan?” frågar jag. Av någon anledning vill jag inte längre gå på disko. Jag vill sitta här och lyssna på musik.

”Nej, nu drar vi!” säger Fredrik med ett leende och tittar på klockan. ”Diskot har nog dragit i gång.”

När Fredrik och jag står i hallen märker vi att det fortfarande regnar. Jag tittar oroligt på honom. Är regnet verkligen farligt för människor? Är det inte bättre att vi stannar här i stället? När Fredrik inte verkar bry sig om regnet, tar jag ett djupt andetag och följer efter honom. Vi springer mot fritidsgården. Det har blivit mörkt och när vi kommer till området där Drysan ligger ser vi hur diskoljusen blixtrar genom fönstren.

”Hör du?” ropar Fredrik ivrigt samtidigt som han springer. Hans hår är helt vått nu, men ändå ler han. ”Hör du? De spelar vår låt!”

Jag lyssnar. Beslutsamt följer jag efter Fredrik in på dansgolvet samtidigt som jag tänker att imorgon, då tar jag ner Samantha Fox från väggen. Här kommer jag!